Min Malmöguide

Publicerad i Expressen 2015

Malmö är så mycket mer en bara falafel, Malmö FF och ”närheten” till Köpenhamn. Så gör som en lokal Malmöbo – cykla dig igenom staden och uppleva Malmös alla sevärdheter.

09.00 Bo på Radisson

Vakna upp på Park Inn by Radisson i Västra Hamnen. Ett prisvärt trevligt hotell där både gratis wifi och frukost ingår i ett dubbelrum. Så bege er ner till frukostsalen och ät den stora frukostbuffén. Perfekt start på en lång dag. Adress: Sjömansgatan 2

10.00 Hyr cykel

Det kanske smidigaste och lättaste sättet att ta sig fram i Malmö är på cykel. Malmö är en riktig cykelstad, och har också 47,8 mil cykelbana. Med ett plant underlag går det snabbt att ta sig fram, så hyr en cykel. Hösten 2015 kommer Malmö stad erbjuda hyrcyklar runt om i staden, tills dess kan man till exempel hyra cyklar på Travelshop. En heldag kostar från 150 kr och uppåt. Adress: Carlsgatan 4

10.00 Marknad på Möllan

Ta cykeln upp till Möllevångstorget (eller Möllan som det heter i folkmun), där det är marknad måndag – lördag från cirka åtta till tre på eftermiddagen. Bland stånden samlas Malmös alla nationaliteter för att inköpa blommor, frukt och närproducerade bär samt grönsaker. Här får man mycket för pengarna, och pruta går också. Kommer man precis innan stängning kan man dessutom få riktigt bra priser.

11.00 Kaffebaren Möllan

Efter lite torghandel kan det vara gott med en kaffe. I hörnet Ystadgatan/Claesgatan intill torget ligger en av Malmös bästa kaffebarer. Beställ förslagsvis en americano, och slå er ner på en barstol eller på en bänk på utsidan. Adress. Ystadsgatan 9

12.00 Konst på Still Kicking Gallery

I ett före detta garage en bit bakom Malmö centralstation huserar Still Kicking Gallery. Galleriet har bara några år på nacken men har redan ställt ut flera tunga namn. Utställningar med Andy Warhol, Damien Hirst och Olle Ljungström har tidigare visats i galleriet.
Vernissager anordnas oftast, lördagar, från kl.12.00. Kolla deras facebook eller hemsida för nästa vernissage och öppettider. Adress: Vintergatan 17

13.15 Luncha på Spoonery

Efter mingel och konst kan det vara på tiden med något att äta. År 2011 öppnade Spoonery på Östra Stallmästaregatan i Slottsstaden, efter det ha ytterligare två restauranger (Limhamn och Sant Knut) öppnat. Vällagade soppor och långkoksgrytor går att köpa med sig, eller för den delen äta där, för cirka hundralappen. Maten är säsongsbaserad och härligt mättande. Adress: Östra Stallmästaregatan 2

14.00 Upplev Västra Hamnen

Cykla sen vidare ner till Västra Hamnen. Ställ cyklarna och ta en promenad längs med vattnet, blicka ut över Öresund och kolla in Sveriges högsta byggnad, Turning Torso. Stanna till och köp en glass på en av Malmös bästa glassbarer, Dolce Sicilia. Här görs ekologisk glass med siciliansk tradition. Adress: Sundspromenaden 1

16.00 Ta ett dopp på Ribersborgs Kallbadhus

Kallbadhuset som ligger på Ribersborgsstranden har anno från 1898, och har därmed länge varit ett vattenhål för alla badglada Malmöbor. Det finns både herr och dambastu plus en unisex bastu. Med en fantastisk utsikt och omgivning – ta ett dopp och slå dig sen ner i en bastun och hör när stammisarna brer på med sin markanta skånska. Efter bad och bastu kan man dricka en god öl eller ett glas vin i caféet/restaurangen. Adress: Riberborgsstigen

18.30 Middag på Tryne till Knorr
I den lilla lokalen i Gamla Väster driver paret Agnes och Robin vinbaren och restaurangen Tryne till Knorr. Stället slog upp portarna för drygt ett år sedan men har redan blivit en favorit för många Malmöbor. Mitt tips är att prova den blinda avsmakningsmeny som erbjuds för några hundralappar. Väl till det en flaska av ett av de utsökta naturviner som finns i deras digra utbud. Boka bord om du ska äta under helg. Adress: Västergatan 16

21.00 Se en spelning på Grand Öl & Mat

På en undangömd bakgata till möllan ligger Grand. Stället som påminner mer om New York än Malmö öppnande i september igen efter att nya ägare har renoverat och tagit över. Grand, har alltid varit hippt och lockat med ett fint ölutbud och god bistromat. Efter renoveringen ryms numera också en konsertlokal som ska dra band för en mellanstor publik. För konsertprogram, kolla hemsidan. Adress: Monbijougatan 17

Av: Martin Sällström

Berlinhelg med Berghain!

Jag och Back har som årlig grej att göra en resa ihop. Förra året tog vi oss an Köpenhamn. I år gick resan till underbara Berlin.

På fredagen vid ca 13-tiden möttes vi upp utanför vårt hotell, Industri Palatz, som ligger 100 meter från East Side Gallery (muren). Hotellet ligger på östsidan i Friedrichshain, men det är på gränsen till väst och Kreuzberg. Så bättre läge än så kan man knappas få om man vill bo i navet vad gäller barer, klubbar och gött häng. Jag och Back är ju farsor och lever någorlunda lugna liv nuförtiden, så utforska Berlins nattliv var ju ett måste då tillfälle gavs:)

Men innan vi tog oss an feta klubbar begav vi oss till Turkish Market i Kreuzberg. Då det inte låg speciellt långt ifrån vårt hotell bestämde vi oss för att gå. På vägen passera vi grym graffitikonst längst med de gröna och beväxta gatorna. Det är otroligt mycket träd och buskar på gatorna i Berlin, vilket ger en väldigt fin och härlig stadskänsla. Det är något andra storstäder borde ta efter mer, plantera stadens gator.

Väl framme vid marknaden, som hålls varje tisdag och fredag, kollade vi i stånden där tyger, kryddor, frukt, grönsaker, turkisk mat mm krängdes längs med kanalen. Att det var en populär marknad råder ingen tvekan. För mycket folk var det i det fina vädret. Lite kryddor inhandlades och sen fick det bli en riktigt go kall bier på en uteservering i närheten.

 

Om det är något folk förknippar Berlin med så är det nattlivet. Det finns otroligt många coola barer och klubbar i hela stan som ligger på övergivna industritomter och lokaler. Det är också en stor anledning till att klubbfolket vallfärdar hit; det är fortfarande hyfsat billigt att bo här, och klubbarna är öppet till morgonen därpå. Plus att det är jävligt bra ställen med feta Dj:s och ball inredning. Det är slappt och avskalat fast ändå väldigt genomtänkt interiör.

Fredagskvällen började på Michelberger Hotell som låg väldigt nära vårt hotell. Michelberger Hotell ska vara ett av de trendigaste ställerna i Berlin  nu, och det är i deras bar många hänger. Det var vi tvungna att kolla in. En rätt jobbig typ (vi trodde han var amerikan men det visa sig vara en dansk herre) hade en väldigt färgglad outfit, och det var det främsta som stack ut . Visst, det var en cool bar, och dem hade sitt egna öl, men det var tidigt på kvällen så det hände inte så mycket där – vi drog vidare istället.

Vi käkade på en Pakistansk krog, det påminde om indisk – fast inte lika gott. Det gick ner iallafall, och vägen ledde oss till Club der Visionaere i Kreuzberg. Att dem i dörren inte var speciellt sugna på turister fick på direkten erfara. När vi inte tilltalde dem på tyska blev det sura miner och kommentaren: ”Are you, tourist?  YES, sa jag, och där trodde jag det var kört, men dem gjorde ett undantag för oss. Tack för det!

En riktigt soft ställe var det också. En slags klubb-båt intill en kanalsluss. Efter att ha sänkt ett par rom och cola gick vi till kvällens sista klubb, Watergate.

Watergate som ligger nice intill floden Spree var ett hak som min bror trodde skulle passa oss. Och det gjorde också. Två sköna dudes som spela fantastisk techno/electro (lyssna själva:  Niconé & Sascha Braemer – Romantic Thrills ) dja hela tiden vi var där. En annorlunda grej i Berlin var att alla dansa mot DJ-båset. Det var ett dansgolv men alla dansa som man titta på en spelning typ. Aldrig varit med om  det tidigare.

På lördagen ville vi kolla in stadsdelen Neukölln, som sägs vara det nya ”inneområdet” i Berlin. Aningen besvikna blev vi dock när vi hamna på den gata som allt kul skulle finnas, och det var helt dött! Inte en butik, bar, affär mm var öppna till en början. Gatan var enormt lång så efter mycket strosande började det ploppa upp lite ställen här och där. Så vi tog en bira.

I Neukölln som är lika stort som Malmö ligger den före detta flygplatsen Tempelhof. Flygplatsen som stängde 2008 är idag en stor park. Alla landningsbanor har bevarats, och på och runt dem, kan idag Berlinare använda den som öppen allmän plats. Vi gick dit och kollade och det var väldigt, väldigt stort.

På väg hem till hotellet stannade vi till och åt en jävligt god pizza-slice med klyftpotatis och vit sparris. Kanske inte de vanligaste ingredienserna på en pizza  – men gott var det:).

På lördagskvällen blev det middag i Friedrichshain med cupfinalen mellan Bayern Munchen-Dortmund på en jamaicansk restaurang, som inte serverade  jamaicansk mat (skumt). Lite stopp på diverse barer, bar det sedan av till stället jag så länge velat besöka, Berghain.

Det finns nog ingen nuvarande klubb i världen som är så omtalad som Berghain. Så mycket historier och förhållningsregler man hade hört om detta ställe – vad det svårt att veta vad som egentligen stämde. Att kön alltid ska vara lång oavsett när man kommer, och att det ska stå en dörrvakt/pointer som ska vara både hård och läskig var två grejer jag hade hört.

När vi så kom dit, så var kön – lång – och det var en märklig tystnad i kön. Ingen sa knappt nåt, folk stod stilla och betedde inte sig som man brukar i en krogkö; då det brukar vara högljutt, skratt och folk som knuffar och tränger sig före. Det var bisarrt lugnt och desto längre fram vi kom i kön desto mer spänt och tyst blev det. Att komma in på Beghain ska tydligen inte heller vara så lätt. Antingen ska man sticka ut på ett märkbart sett eller så ska man se så chill ut som möjligt (vi satsa på chill). Säkert en tredjedel av alla i kön framför oss blev nekade. Att man blev nekade tog alla otroligt bra också, ingen började diskutera eller bråka utan folk valde bara att gå i skam och besvikelse. När det blev vår tur var man på helspänn; skulle man få en nick – vilket betydde varsågod att gå in eller skulle det bli utsläpp vid ett rep. Mannen, legenden, vid dörren titta på oss med sitt tatuerade och piercade ansikte och gjorde inget i typ, 30 långa sekunder. Sen kom nickningen – vi kom in!

Just då var man riktigt nöjd faktiskt, det hade varit så tråkigt att bli stoppad där när hört så mycket om det. Väl inne blev visiterade och dem förklara tydligt: No Photo! Berghain, som ligger inhyst i ett gammalt värmekraftverk från DDR-tiden, är ett techno-ställe med stor dos industricharm. Gamla elskåp, stora kedjor, industrifönster och andra häftiga detaljer ger en cool känsla till den hårt basade techno. Att det ska finnas rum i källarplan där man kan ha sex ger ännu mer mystik, och som sagt – inga foton – det som händer på Berghain ska stanna där, enligt klubbens policy. Det är möjligt att folk har sex där, men vi såg inget iallafall. Man var ju tvungen att kolla:).

På söndagen åkte vi hem, det var välbehövligt efter en hård men grym helg.

/Martin

 

En magisk kväll med Adrian Recordings festival

I Lördags när 3,4 miljoner svenskar satt bänkade framför tvn för Eurovision var jag, Ellen och cirka 200 andra personer på Victoriateatern för Adrian Recordings festival. Just Victoriateatern är en speciell spelplats i Malmö; man får har med sig sin egna mat och dryck – och gardroben är gratis. Det är verkligen ett soft ställe, så förutsättningarna var verkligen goda för en bra kväll.

Jag och Ellen slog oss ner vid vårt bord längst fram. Så nära en scen har jag aldrig suttit och det var nästan att det blev för nära. Att sitta precis vid scen gjorde att man fick titta uppåt hela tiden (lite nackspärrvarning) men å andra sidan kom man just nära, och en intim stämning blev det också.
Första akten för kvällen var Alice Boman. En tjej som spås få sitt stora genombrott i år. Jag är beredd att instämma att så kan det mycket väl bli. För vilken röst hon har! Låtarna som spelades är generellt sätt starka. Det blev lite nytt som Over och What, men även en helt ny låt som ej har någon titel än. Gamla spår från Skisser (om man kan säga att förra årets låtar är gamla) avverkades också. Det kommer en EP i början av juni som vi fick höra låtar ifrån, det lät lovande.

Kvällens andra band var This Is Head. Ett band som jag har sett några gånger nu och känslan är att de blir bara bättre o bättre. Första gången jag såg dem var på Malmö festivalen för några år sedan (2011 kanske). Med ett dåligt ljud hörde man knappt nåt från Posthus-platsen bakre del.
Förra året såg jag dock dem på lilla Vegas, Ideal bar. Det var även första gången jag såg Yast. Det var ju nåt helt annat då: Bra ljud, större låtlista, mer samspelta etc. Det var en riktigt bra spelning, kort och gott.

När This Is Head gick på scen i lördags fick vi inledningsvis höra psykedelisk rock för att sedan övergå till krautrock. Eller ett växlande mellan dessa genrer igenom spelningen var ett ganska gångbart tema. Kvällens stora höjdpunkt var när Alice Boman gästade på The Velvet Undergrounds Venus In Furs. I denna fantastiska cover visade Alice Boman även att hon kunde va rockstjärna!
Ibland träffar musiken en med en sån kraft av lycka. Sådana tillfällen tycker jag oftast kommer när man ser och hör livemusik. Man blir ett med musiken och allt annat omkring en finns inte då. Man är helt uppslukad av ögonblicket och man är inne en euforisk dimma. Helt magnifikt bra var det.

Efter spelningen pratade jag med Magnus Bjerkert, och han hade gillat vad han hört. Du får ge ut den, sa jag, jag får göra det, sa Magnus.

Efterfesten var på Blå Båten nere vid hamnen. Svartklubbar kan ligga klurigt till, så även denna. Efter att ha cyklat fel några gånger hamna vi till slut rätt. Blå båten tar cirka 100 personer och det verkar vara ett tillhåll där ”hemliga spelningar” och kreativa människor hänger. Det var såklart många musiker där, men även skådisar, komiker och quiz-poppare.
Två ”Adrian-band” spelade också. Det ena var Old, där man kan summera deras insats som grön.

Det andra var bandet var Björns Vänner. Ett band jag inte hört speciellt mycket, men det var fart och det lät okej de låtar vi hörde innan vi begav oss hem.
Nu kanske det inte blir någon mer Adrian Recordings festival, men något samarbete banden emellan hoppas jag på, för det blev verkligen en trevlig tillställning.
/Martin

Intervju med Magnus Bjerkert, Adrian Recordings

På fredag och lördag går Adrian Recordings festival av stapeln på Victoria Teatern i Malmö. Ett event jag har sett fram emot länge, men dum nog att inte köpa biljett till. Så, fredagen är slutsåld, och vi (jag o ellen) har ingen biljett. Till lördagen har vi fixat men på fredagen får vi vara hemma. Synd, för ett av Malmös bästa live-band spelar då, Yast.

På lördagen spelar en hajpad Malmötjej; Alice Boman. Det ska bli kul att höra henne, väldigt lovordad. This Is Head, ett annat bra Malmö-band spelar också, så det blir säkert en grym kväll. Jag blev intresserad varför arrangören Adrian Recordings drog igång denna festival, så jag tog ett snack med skivbolagsdirektör Magnus Bjerkert.

   

Nu till helgen är det Adrian Recordings Festival på Victoria teatern, där skivbolagets egna band ska uppträda. Mannen bakom skivbolaget, Magnus Bjerkert, är den före detta David & the Citizens-medlemen, berättar om festivalen och om minnesvärda ögonblick med Adrian Recordings genom åren.

När jag ringer upp Magnus Bjerkert får jag veta att han är lätt stressad.

–          Det är mycket nu i och med allt med festivalen.

När Adrian Recordings festival arrangeras första gången till helgen kan det bli första och sista gången. Magnus Bjerkert säger att han inte är sugen på att följa en mall. Han har tidigare gjort ”Adrian-grejer”. Till exempel blev han inbjuden tidigare i år av en musikfestival i Madrid att ha en kväll med Adrians egna band, där Yast, Alice Boman och Ved spelade inför 400 entusiastiska personer. En kväll på Malmöfestivalen har han också varit med och arrangerat med band från egna skivbolaget. När Victoria Teatern kom med en förfrågan för cirka sex månader sedan, tänkte han, varför inte.

–          Det är en trevlig och intim lokal, där folk får ta med sig egen mat och dryck. Vi kör.

Att det är ett stort intresse för festivalen råder ingen tvekan om, den är i princip slutsåld. En artist som kan få sitt stora genombrott i år, tror Magnus, är Alice Boman som kommer att spela på festivalen på lördag.

–          Det finns ett stort sug efter henne. Hon är uppbokad på flera spelningar och festivaler i framförallt utlandet i sommar. Det är ett bra tillfället att se henne innan hon blir stor.

 Alice Boman har redan blivit uppmärksammad i New York Times med sina nya singel Over, en ny EP kommer även i början på juni. 

 

Adrian Recordings är baserat i Malmö sedan starten 1999. Magnus Bjerkert tog över skivbolaget  2001, efter att Magnus gode vän Stefan Nordmark tragiskt gått bort. David & the Citizens som Magnus spelade trumpet i (men även senare spelade alla möjliga instrument i, berättar han) hade en purfärsk EP tryckt och klar och den behövde släppas, så det blev på ”Adrian”. Den gick bra och de spelade in en ny EP som också släpptes samma år. Producent till David & the Citizens-skivan var Johan T Karlsson, alias familjen. Under den perioden hade ”Familjen” snickrat ihop ett par låtar.

-Det här är ju bra, vi ger ut det också, säger Magnus.

Det var Johan T Karlsson lite blygt emot till en början, men Magnus övertygade och Familjens EP utkom 2006. Sen snurrade det bara på. På en turnéträffade han Marcus Krunegård och de bestämde att Adrian Recordings skulle utge Krunegårds band Laaksos album.

–          Meningen var inte från början att jag skulle äga skivbolag och ge ut skivor, utan att spela musik. Men så blev det iallafall.

Under de cirka 14 år Magnus har basat över skivbolaget så har det blivit flera minnesvärda ögonblick. En speciell händelse var när David & the Citizens blev bokade att spela på Borderline i London.

–          Det kändes väldigt stort för mig personligen, säger Magnus.

Framgångarna som följde med Familjen tycker han har varit roliga. Familjen är också den artist som har dragit in mest pengar till bolaget genom åren. Så mycket fysiska skivor har inte Familjen sålt, men däremot den streamde från tex Spotify, där har bra pengar kommit in. En klar tvåa är annars Emil Jensen, han har dock sålt väldigt många fysiska plattor. De fem album som Emil har släppt har cirka 5000 ex per skiva sålts, och det är bra i och med att fysiska skivor inte säljer så mycket längre, berättar Magnus.

Adrian Recordings Festival

På Fredagen spelar Yast, Björns Vänner, DJ:ar gör MF/MB.

På Lördagen spelar Alice Boman, This Is Head, DJ:ar gör Old.

En hel del sköna skivsläpp från Adrian är att vänta under året.

En lista på band finns här:

Alice Boman, den 3 juni.

Boeoes Kaelstigen, någon gång i höst.

Björns Vänner, någon gång i augusti.

Old, någon gång i höst.

Yast, något nytt i höst.

 

So long. /Martin

De 30 bästa låtarna hittills i år

 

Sedan i början av januari har jag letat och lagt nya låtar i min playlist på Spotify. Nya som gamla artister har släppt många lyssningsvärda spår. Det finns tre artister som sticker ut, då dem har två låtar med i playlisten. Alla tre kommer från Norden men ej från Sverige. Det är två danska kvinnliga akter och en norrman.

Nummer 1. Lisa Alma, baserad i Köpenhamn, har gjort den starkaste låten: Oh Darling. Lisa Alma som spelar drömsk pop har så mycket svärta och olycklig kärlek i sina texter samtidigt som musiken är så sakralt vacker. Piano, elektroniska beat tillsammans med Lisas  stämma blir en perfekt ljudbild. MØ må vara mer hajpad men enligt min mening är det Lisa Alma som borde få mest kredd.

Nummer 2. Todd Terje, denna diskohjälte från Oslo, har varit aktiv inom den elektroniska musiken i många år. Men det är först i år, närmare bestämt i tisdags, som han utgav sitt första album. Där titeln passande nog är: It`s Album Time. Den enda lugna låten men även den bästa på plattan är, Johnny and Mary, med fantastisk Bryan Ferry som gästartist. Tunga disco/electropärlan Delorean Dynamite är också given på denna lista. Hoppas innerligt att Way Out West bokar Todd Terje till slottskogen den 7-9 augusti.

Nummer 3. MØ, som fanns med på BBC lista; Sound of 2014, och därmed en uppskriven artist innan året börjat, typ. Men MØ gjorde ingen besviken när första smakprovet och singel Don`t Wanna Dance kom i mitten på januari. Det blev en hit på direkten och när hela albumet utgavs i mars visade det sig att det fanns fler fina spår med, t.e.x Slow Love för att nämna en. MØ blir en spännande artist att kolla in på Way Out West i sommar. 

Listan i sin helhet:

1. Lisa Alma – Oh Darling

2. Todd Terje – Johnny and Mary feat Bryan Ferry

3. MØ – Slow Love

4. Jungle – Busy Earnin`

5. Digitalism – Fahrenheit 32

6. Joan As Police Woman – Holy City

7. Beck – Waking Light

8. Wild Beasts – Wanderlust

9. The War on Drugs – An Ocean In Between The Waves

10. Lisa Alma – When I Knew

11. Broken Bells – After the Disco

12. Todd Terje – Delorean Dynamite

13. Tame Impala – Stranger in Moscow

14. Foster The People – Coming of Age

15. MØ – Don`t Wanna Dance

16. Damon Albarn – Lonely Press Play

17. Elbow – New York Morning

18. The Fauns – Lights

19. Mando Diao – Black Saturday

20. Dum Dum Girls – Lost Boys and Girls Club

21.Lykke Li – No Rest For The Wicked

22. Solander – The Woods Are gone

23. This Is Head- A B-version

24. Coldplay – Magic

25. The Black Keys – Fever

26. Shit Robot feat Nancy Whang

27. Gnucci – Work

28. Wu Tang Clan – Keep Watch

29. Skrillex – Coast Is Clear

30. Disclosure feat Mary J Blige – F For You

Det var listan det! Jag har sammanställt en Spotify-lista med alla låtar (som finns länkad här: http://open.spotify.com/user/salen77/playlist/2JFrCpvdb8523nNQuNFbkn  ), förutom med Digitalisms Fahrenheit 32 och Tame Impalas Michael Jackson cover Stranger in Moscow. De två sistnämnda finns på Soundcloud.

För övrigt går jag en grym musikvår- och sommar tillmötes.  Den 9-10 maj är det Adrian Recordings festival på Victoria teatern med lokala band som Yast, Björns Vänner, This Is Head och Alice Boman.

Några veckor senare är det Öresundsfestivalen i Malmö. Nya upcoming-band från både Malmö och Köpenhamn spelar på scencer kring Folkets Park.

I början av juli spelar Phosphorescent på KB i Malmö. Det vill jag inte missa, Phosphorescent var en av de bättre akterna på förra årets Way Out West, känns som en ny succé i sommar.

Sen i augsti är det Way Out West! Mer om det en annan gång..

/Martin

 

 

Konsertrecension: The Boxer Rebellion

I förra veckan var jag på Mejeriet i Lund. Brittiska rockbandet – The Boxer Rebellion – spelade och jag har skrivit ihop en liten recension om spelningen. Tanken är, under våren och sommaren, att se lite konserter och skriva några rader om dessa. Nedan, ligger första recensionen uppe nu.

The Boxer Rebellion

Indierock som inte når hela vägen

The Boxer Rebellion intar Mejeriets lilla scen för första gången trots att de har lirat ihop i drygt tio år nu. Det är ett samspelt band, och det märks. De rivstartar spelningen med fullt ös, där hårda distade gitarrer spelas med sådan frenesi att man undrar vart det hela ska bära av denna kväll. Låten – Diamonds – som utgavs ifjol på bandes senaste album Promises, är deras mest kända och spelade låt, och också den låt som avverkas bäst. Det är en riktig indiehit och när Adam Harrisons bas får höras i lokalen och de pyskadeliska gitarrerna får gå lös – är publiken som mest laddad. Även The Runner är en sådan låt som är något extra när dubbla trummor används i ljudmattan för att få ytterligare en dimension i musiken. Då nickdiggar de cirka 250 personerna i publiken till de suggestiva slingorna.

Bandet som bildades i London i början på 2000-talet sägs vara en bortglömd indiehemlighet som inte riktigt fått sitt stora genombrott än. Att genombrottet har fått vänta kan bero på deras ojämna låtkvalitet som genomsyrar de fyra studioalbum gruppen har släppt hittills. Något som präglar kvällens spelning också; ömsom bra låtar ömsom mindre bra låtar. I livesammanhang kommer inte de lugna balladlåtarna som till exempel New York eller No Harm till sin rätta, det blir statiskt och segt.  Missförstå mig rätt här: lugnare partier i en spelning kan oftast fylla en funktion, men när var tredje fjärde låt bryts av med att sångaren Nathan Nicholson på keyboard, endast  kompad på trummor, blir det tämligen ointressant att lyssna på. De låtarna tillför inget och det märks på publiken också som ser mest loja ut.

Det är synd för hade The Boxer Rebellion hållit sig till att spela de snabba, sväniga låtarna med just de där riviga, skräniga garage/indierock-låtarna – som ska visa sig vara allra bäst – då hade de knytit ihop spelningen bättre.  För det är en behållning att se gitarristen Todd Howe spela sin gura så hårt att varje gitarrsträng ser ut att brista vilken sekund som helst.  Det är då bandet visar att de är ett helt ok rockband, men istället försvinner vissa spår till intet, och det man tar med sig är att det blir aningen spretigt. De hade kunnat skippa några av de lugna låtarna och det hade gjort gott om de hade ransonerat låtlistan något –  då hade det blivit en mer homogen spelning.

Första inlägget – Om No one like us-klippet

Första inlägget på denna nystartade blogg får handla om fotboll och Millwall-supportrar. 

För ganska så exakt 1 år sedan var jag och Anders Linde i London på Fotbollsweekend. Vi såg två matcher Chelsea – West Ham och Charlton – Millwall. Matchen till Charlton mot Millwall blev svår att fixa biljett till, då vi inte löst det hemifrån. Millwall med sina bråkiga och beryktade supportrar klassades som en högrisk match. Så av den anledningen fick man inte köpa biljett om man inte var medlem i Charlton. Tur för oss att en snäll, äldre man var medlem och köpte till oss.  

Vi fick biljett på den ena långsidan, perfekt för att filma Millwalls tre tusen starka bortaklack. Jag filmade en sekvens när Millwall precis gjort 2-0, och det blir jubel. Millwalls fans kör sin ökända sång; No one like us. Klippet las ut på youtube mest som en rolig grej. Såhär ett år senare har det visats för närmare 40 000 tittare, 30 kommentarer har gjorts ( inga snälla ord där direkt) och 69 stycken har gillat klippet. Det hade jag inte räknat med när jag publicerade det för ett år sedan. Millwalls fans väcker känslor hos supportrar. Ta en titt själv – om du inte har gjort det. /Martin