I förra veckan var jag på Mejeriet i Lund. Brittiska rockbandet – The Boxer Rebellion – spelade och jag har skrivit ihop en liten recension om spelningen. Tanken är, under våren och sommaren, att se lite konserter och skriva några rader om dessa. Nedan, ligger första recensionen uppe nu.
The Boxer Rebellion
Indierock som inte når hela vägen
The Boxer Rebellion intar Mejeriets lilla scen för första gången trots att de har lirat ihop i drygt tio år nu. Det är ett samspelt band, och det märks. De rivstartar spelningen med fullt ös, där hårda distade gitarrer spelas med sådan frenesi att man undrar vart det hela ska bära av denna kväll. Låten – Diamonds – som utgavs ifjol på bandes senaste album Promises, är deras mest kända och spelade låt, och också den låt som avverkas bäst. Det är en riktig indiehit och när Adam Harrisons bas får höras i lokalen och de pyskadeliska gitarrerna får gå lös – är publiken som mest laddad. Även The Runner är en sådan låt som är något extra när dubbla trummor används i ljudmattan för att få ytterligare en dimension i musiken. Då nickdiggar de cirka 250 personerna i publiken till de suggestiva slingorna.
Bandet som bildades i London i början på 2000-talet sägs vara en bortglömd indiehemlighet som inte riktigt fått sitt stora genombrott än. Att genombrottet har fått vänta kan bero på deras ojämna låtkvalitet som genomsyrar de fyra studioalbum gruppen har släppt hittills. Något som präglar kvällens spelning också; ömsom bra låtar ömsom mindre bra låtar. I livesammanhang kommer inte de lugna balladlåtarna som till exempel New York eller No Harm till sin rätta, det blir statiskt och segt. Missförstå mig rätt här: lugnare partier i en spelning kan oftast fylla en funktion, men när var tredje fjärde låt bryts av med att sångaren Nathan Nicholson på keyboard, endast kompad på trummor, blir det tämligen ointressant att lyssna på. De låtarna tillför inget och det märks på publiken också som ser mest loja ut.
Det är synd för hade The Boxer Rebellion hållit sig till att spela de snabba, sväniga låtarna med just de där riviga, skräniga garage/indierock-låtarna – som ska visa sig vara allra bäst – då hade de knytit ihop spelningen bättre. För det är en behållning att se gitarristen Todd Howe spela sin gura så hårt att varje gitarrsträng ser ut att brista vilken sekund som helst. Det är då bandet visar att de är ett helt ok rockband, men istället försvinner vissa spår till intet, och det man tar med sig är att det blir aningen spretigt. De hade kunnat skippa några av de lugna låtarna och det hade gjort gott om de hade ransonerat låtlistan något – då hade det blivit en mer homogen spelning.
Martin Sällström's Blogg 